Dålig på de här me uppdatera nu, men har inte alls haft ngn lust så då har jag struntat i det helt enkelt...=) Har inge vettigt o skriva nu heller, har hänt mycke det här året men inget jag tänker skriva om här!  Men den här våren har inte varit rolig, så mycke kan jag väl skriva....

men nåt som är roligt är attjag har fjärilar i magen=) Pirrar i magen på mig hela dagarna;) O den skyldiga till det är ju såklart min fina Älskling Niklas!    Är galet kär för tillfället=)  Inte länge kvar nu tills vi "firar" 9 år! Som sagt lika kär nu som då, förmodligen mer kär nu än då!=)

NÄ nu har jag en liten grabb här som vill låna datorn... Hampus ha bleve en liten datanisse ;)

Senaste tiden har det stått mycket i tidningen om läkarmissar, allra helst bland barn. Idag stog det om det i expressen igen,  http://www.expressen.se/Nyheter/1.1917385/barnen-togs-inte-pa-allvar-dog-efter-vardens-missar  i de här fallen dog barnen=(  Kanske hade barnen kunnat klara sig OM läkarna inte hade missat, och OM föräldrarna hade blivit tagna på allvar. Har många ggr då jag läst dessa artiklar tänkt att fy, tänk om det skulle hända oss?Att man inte blir tagen på allvar då man går till läkaren men nån av barnen. Men sanningen är ju den då jag tänker efter att det har hänt oss. Inte bara en utan två gånger. En gång när Hampe låg i magen och en gång med Simon då han var ett år.  Nu löste det sig för oss o mina grabbar är friska och krya men nonchalansen man möttes av läkarna glömmer man inte. Man kände sig totalt dumförklarad samtidigt som man fortfarande var orolig för barnen. Kanske ska skriva lite om vad som hände.

Det första var som sagt då Hampe fortfarande låg i magen. Jag hade i några dagar misstänkt att jag läkte fostervatten för varje gång jag reste mig upp ur sängen t.ex så sipprade de lixom ut lite "där nere". Så på en torsdag efermiddan bestämde jag mig för att åka upp till förlossningen i Sollefteå för att få det kollat. Kände redan då jag kom dit att ingen trodde på mig. En ung förstföderska som kom in o påstod att hon läkte fostervatten, 3 veckor innan barnet skulle komma dessutom. Det var ju klart att jag inte visste vad jag pratade om. Men fick iaf träffa en läkare som gjorde en vaginal undersökning där hon konstaterade att jag då inte hade läkt nå fostervatten. (undrar fortfarande varför dom inte gjorde ett vanligt ultraljud??). Så jag åkte hem igen o kände mig riktigt dum... hade väl kommit lite kiss varje morgon helt enkelt? Men natten till fredag så vakna jag o hade ONT i nedre delen av magen. Fattade inte först vad de tvar men till slut så insåg jag ju att det var värkar ;). Ringde till fl där dom sa att jag kunde ju komma in men de var ju ingen bråska. Vid halv 5 tro jag vi kom in iaf o där konstaterades de att jag var öppen (kommer inte ihåg hur mycke), MEN det konstaterades även att jag inte hade något vatten och bebisens hjärtljud inte var normala! (det senaste har jag bara läst om i journalen efteråt). Så dom frågade ju om jag visste när vattnet gått (puckon!) o så där, o i med en kanyl i handen på mig och jag tror att jag fick medecin där då direkt (måste kolla i journalen). FÖr eftersom jag haft tidig vattenavgång så kunde ju både jag o barnet bli sjuk=(. Jag hade dessutom feber så jag kom in så jag var redan dålig, var ju bara o hoppas att bebisen inte var det. Halv 8 föddes våran lilla Hampus med läkare närvarande p.g.a den tidiga vattenavgången då. Han mådde som tur va bra=) Själv var jag inte alls speciellt pigg efteråt o fick pencellin i en vecka tro jag. Var alldeles likblek dagarna efter men det spelade ju ingen roll så länge Hampe var pigg=). Men frågan som dykt upp i efterhand är ju, "Vad hade hänt om inte värkarna satt igång av sig själv?" Hur länge till hade han kunnat ligga där utan vatten? & hur f*n kunde läkaren missa de när jag var upp dagen innan? Anledningen till att hon missade det tror jag helt enkelt var att dom inte trodde ett skit på mig. Förstföderskor vet ju ingenting dom, att jag dessutom var ung gjord einte saken bättre. Åhh jag blir förbannad nu när jag skriver om det. För ett tag sen stötte jag på läkaren som missade de..kan ju säga att det var inget kärt återseende från min sida. Hon kommer ju inte ihåg mig.. En annan sak är att det aldrig pratades om det här efteråt, ingen tog upp det och erkände att något blivit helt fel. Dåligt. Dåligt dåligt dåligt!

 Ska strax skriva om andra gången vi var med om en läkarmiss, men orkar inte just nu=)

 Har skrivit om det här i bloggen tidigare oxå...