Har för mig att jag skrev i något tidigare inlägg att jag skulle skriva om min tid som anorektiker så här kommer det:

ANOREXIA

Hur det började:

Det började på hösten i åttan, fick för mig att jag var tjock (50-51kg, alldeles lagomt!) o skulle bara gå ner några kilon...Så att jag gick ner kanske 5 kg...wow! de gick ju bra! SÅ jag tänkte att jag "bara" skulle gå ner några kilon till o sen äta upp dom igen, tänk o få svulla i sig godis o skräpmat hur man ville sådär... Mm lr hur att jag åt upp mig, var ju värsta ”peppen” när man såg att byxorna börja sitta löst, tänk om man kunde gå ner till drömstorleken 26”! Hade 27” innan och var som sagt helt normal i kroppen, inte det minsta tjock! Synd att man inte insåg det då, men har alltid haft dåligt självförtroende o tyckt att jag är ful och sådär, så jag vet inte riktigt men det var väl skönt att iaf veta att man var smal. För det är ju alltid snyggt att vara smal! Hrm... Började väga mig redan då jag gick i trean och tyckte redan då att jag var för tjock, så det kanske inte är så konstigt att man fick en ätstörning till slut? Knäppt nog så minns jag oxå hur mycket jag vägde då... O nu när jag sitter här o skriver så minns jag typ alla gånger jag vägt mig från trean till jag fick ätstörningarna... Sjukt?? Självklart inte ALLA men många siffror finns kvar i huvudet...

Hur det ”upptäcktes”:

En dag där på höstterminen i åttan blev jag inkallad till sjuksyster.  En klasskompis hade kontaktat henne för hon tyckte jag blivit så smal. (TACK Så himla mycket för den omtanken!). Fick väga mig och sådär och då vägde jag 47 kg. (hurrade för mig själv typ..) Men sedan hände inte så mycket på några månader.  Jag vet att jag var till sjuksyster igen på våren någon gång igen för att hon skulle ”kolla” mig... 43kg visade vågen då och jag tror att det var i samband med det som bup kontaktades. Minns inte allt, det var ju några år sedan nu.. Så det blev besök på bup och även på sjukhuset. Mitt första möte på bup var katastrof! Alltså tala om att vissa människor jobbar på helt fel ställe! Vi fick träffa två personer där, en kvinnlig och en manlig och jag tror att en var kurator och en var psykolog. Överens med varandra var dom iaf inte o karl´n var ju riktigt knäpp! Han i princip frågade ut mig om vad jag åt och skrev upp det på en whiteboard typ och sa sedan hur mycket han tyckte jag skulle äta. Jag minns t.o.m exemplet som han skrev upp på den där tavlan. Han frågade om hur mycket jag åt om det var fiskpanetter och potatis på skolan hur mycket jag åt. Jag sa då kanske en halv panett och en halv potatis (lämnade säkert oxå). Han föreslog då att jag skulle äta 2 potatisar och 2 panettera. Kanske INTE det smartaste att säga till någon som inte vill gå upp ett gram i vikt. För jag var väl inte dummare än att jag förstog att om jag åt det jag sa så skulle ju vikten gå åt fel håll?!?Som psykolog/kurator måste man väl för f*n börja med att bygga upp ett förtroende med ”patienten”? Sedan den dagen i princip har jag själv velat bli psykolog och främst då hjälpa unga tjejer. Efter det mötet gick det riktigt utför kan jag lova! Jag åt om möjligt ännu mindre!  Mamma o jag kom iaf överens om att på nästa möte skulle inte han vara där. Gick på fler möten med den kvinnliga men hon var inte heller mycket att hänga i julgran... Jag minns att jag tyckte det kändes som att hon skällde på mig och lixom klankade ner på mig. Frågade om jag verkligen ville vara så smal som jag var och så där... Nä huvva för dom 2!

Jag tror att mitt första sjukhusbesök var efter det där mötet på bup.  Kanske runt mars ngn gång. Det var jag och mamma och pappa som var dit. Fick då (som vanligt) väga mig och vågen visade då på 39.4 och jag  blev väl minst sagt lite chockad tror jag?  Trodde ju inte att jag vägde SÅ lite! Nu är ju jag väldigt kort (157,5) men jag var mager då... Jag minns så väl läkaren vi fick träffa, vi satt i ett rum jag o mamma o pappa och han. Han hade en spricka i ena glaset i glasögonen och såg allmänt knäpp ut och var lite svår att ta på allvar. Men han sa iaf att om jag gick ner ett kilo till, till nästa besök så skulle jag bli tvungen att läggas in. Nu blev jag rädd! Inte ville jag ligga på sjukhus heller!  Det bestämdes även att vi skulle få hjälp av en dietist. Så var det då dags för återbesök, blir tveksam nu om det var efter en månad eller typ 2 veckor? Det var iaf på skärtorsdag och jag hade ett par gröna ”hipsters” och en vit huvtröjja på mig ;). Dags för vågen igen och den visade 38.4 och jag brast ut i gråt!! Han hade ju sagt att om jag gick upp ett kilo så skulle jag bli kvar men jag fick ändå åka hem!  Jag lovade att jag skulle äta vad som helst bara jag fick åka hem! ;) SÅ det första jag o mammagjorde var att vi åkte till Tolles och köpte en mjukglass... Den var inte speciellt god och jag fick verkligen kämpa för att få i mig hela. Efter det här minns jag av någon anledning inte så mycket? Minns inga fler sjukhusbesök fast jag är säker på att vi måste ha varit på fler?  Det som vände det hela till att jag började åt igen var iaf inte ngn hjälp från varken doktorer, psykologer lr kuratorer... Det var ett bråk med pappa om maten som slutade med att vi båda grät för att vi mådde så dåligt båda två över situationen.  Efter det började jag äta, inte mycket med regelbundet iaf och jag gick sakta men säkert upp i vikt. Ett år senare hade jag gått upp väldigt mycket i vikt men jag åt fortfarande inte speciellt mycket och aldrig chips lr godis men det var väl så kroppen reagerade helt enkelt. Efter att ha svällt så tog den väl åt sig allt! Men efter att ha ätit normalt ett tag så stabiliserade sig även vikten o jag gick ner några kanske 6-8 kilon till en väldigt bra normalvikt! Utan att jag ändrade kosten utan det var väl bara kroppen som helt enkelt stabiliserade sig tror jag!

Såhär i efterhand har jag fortfarande och hade då oxå, riktigt riktigt dåligt samvete för att jag ”utsatte” min familj och mina vänner för det där. Framförallt mamma och pappa syrrorna och min bästa vän jag hade då. Jag var ingen bra kompis då... Satt bara hemma och frös i princip och varken ville eller orkade hitta på något eller umgås.  Känns som att jag förstörde en del i vår kompisrelation då, vi var ju ändå i åldern då man normalt brukar hitta på en massa, trotsa föräldrarna och snacka om och spana på killar ;) Men jag kan ju inte fortsätta gräma mig över det än, 11 år senare utan måste väl förlåta mig själv för det, det var ju aldrig min mening att såra andra.

Är jag frisk nu?? Helt ärligt så tror jag att man aldrig blir det. Precis som att en alkoholist förmodligen aldrig kommer att bli helt frisk, denne kommer ju lixom alltid vara en nykter alkoholist. MEN jag är så frisk som jag tror är möjligt=) Kan ibland lixom bli väldigt glupsk=) haha, men det är precis som att woaw jag fåår äta då måste jag ju göra de, äta äta äta...Sen så undviker jag fortfarande att väga mig. Vet att vågen just nu t.ex inte visar det jag vill, o det vet jag. Jag behöver inge siffror som bekräftar det o kanske sätter en jävla massa griller i skallen på mig. Skulle väl kanske helt enkelt behöva ”jobba” med min självkänsla som aldrig varit direkt bra o jag kan och har nog nästan aldrig varit stolt över mig själv eller nöjd med något. Aldrig tyckt om mitt utseende lr så..  Men har iaf blivit bättre på att acceptera hur jag ser ut men bra är det ju inte! Ska alltid hålla på o jämföra mig med andra och sådär. Men det ska det bli ändring på! ;) När bebis är ute ska jag (kanske) ta tag i det där;)

Nä men hörni jag tror jag ska posta det här på bloggen nu.. Det har varit både kul och jobbigt att sitta o skriva ner allt och några tårar det allt kommit! Blev kanske lite rörigt på slutet men jag börjar på träsmak i baken och vill bli klar nu! ;) Känns nästan nervigt att jag ska slänga ut det i bloggen så vem som helst kan läsa då det blev väldigt personligt men samtidigt så känns det riktigt bra! Skönt att få det ur sig! Kanske inte ens finns någon som orkade läsa igenom allt!;) Jag orkar iaf inte göra det nu så jag reserverar mig för stavfel och sådär. Är det helt osammanhängande i texten så släng in en kommentar så ska jag rätta till det! =)

 

syster

15 maj 2011 22:35

det var en jobbig tid,, för dig =) (inte för mig, mitt minne du vet )
du har gjort de jättebra,, och du ÄR finast =) precis som du är ,, kommer du alltid vara, kramar

http://sevenkids.bloggplatsen.se

 

Emma :)

17 maj 2011 18:41

Du var himla stark som tog dig igenom det!! Jag har dåligt samvete för att inte jag sa till någon, det borde jag gjort! Tur att Marie gjorde det (visst var det hon) :) Kram till dig kompis!!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Godmorgon allihopa :) måndag igen då! Känns som de inte är nå annat än måndag o fredag?? Själv är jag riktigt trött idag efter en fantastisk helg i Sundsvall med mamma o Malin o Yvonne! Oj så kul vi haft! Länge sedan jag skrattade så mycket!! Det ble...

Ja blä, känner mig inte alls pigg idag, o inte igår heller. Ont i skalle o kroppen o känner mig allmänt risig. Minna är halvkrasslig oxå, igårkväll satt hon still o myste i soffan hela kvällen o sedan somna hon. Så det passar ju bra att vi e krasslig...

Eftersom det finns dom som inte "tål" när man skriver kärleksförklaringar på fb så tänker jag börja det här inlägget med en kärleksförklaring istället ;) Ifag har jag nämligen en sån där riktig "saknar-min-Niklas-dag" ;). Har ni oxå sånna till era ka...

Tänkte bju på ett middagatips idag:). Kanske den godaste "vardagsmaten" jag vet, fetaostbiffar! Sjukt gott, o supergott o värma dagen efter o koka makaroner (helst coop's) till. 800g färs 3dl grädde 1pkt fetaost Ägg om man vill Ströbröd Salt &...

Lr kanske god förmidda? Våran lilla prinsessa vaknade nämligen före halv 6 idag, somnade om en liten stund, lr jag vet inte om hon somnade men det gjorde iaf jag! ;) men de va inte många minuter. Här hemma har vi iaf haft sjukstuga:( Simon fick mags...